Jag ger inga löften längre.
Eftersom de kedjar fast.
Särskilt de som du ger dig själv, och sedan bryter.
Eller de du inte ens kommer ihåg, men håller.
Och när du bryter ett löfte som du gav till någon annan. Kan du någonsin förlåta dig själv?
Eller kommer du att straffa och anklaga dig för resten av livet?
Jag letar efter de löften jag begravt så långt ner i mig att jag sett till att glömma dem.
Glömma dem för att kunna behålla hålla dem, som skydd.
Skydd som nu skadar mig istället.
Jag bryter kedjorna.
Spränger låsen.
Inga fler löften.
Det tänker jag inte lova!
Det är nog lättare än man tror att bara slänga ur sig ett löfte såsom ”Ja men jag ska..!” Och så har man avgett ett löfte… Jag själv vet med mig om att jag faktiskt bryter fler löften än jag vill. Så det är något jag jobbar med själv också. 🙂 Tänka på vad man säger och hur.
Jag tror det är viktigt att se över sina tysta löften till sig själv också. För egentligen är det som är jobbigast när jag lovar mig själv nånting som jag inte håller och sen ska jag leva med just mig resten av livet, som jag vet att jag inte kan lita på på. 🙂
Hm.
Där tankespjärn som heter duga så här en fredagkväll. Denna skickar jag ut i världen – riktigt fin reflektion!
Tack Helena! 🙂
Många löften bygger på en bild av oss själva som vi tror omvärlden förväntar sig. Att då lösgöra sig från den bilden innebär samtidigt att släppa osagda löften. Osagd löften är som ett skuld-ok som tynger och ger dåligt samvete.
Spännande reflektioner som sätter fart på tankarna – tack Stella!
Mmm. De osagda löftena till oss själva ja, och skuld-oket. Detta inlägg och dess kommentarer ger bara mer och mer tankespjärn!
Eller hur Stellan! (snyggt namn för övrigt. 😉 ) Skulden hänger som en svans efter brutna och obrutna, sagda och osagda löften. Det är som att löftet i sig skapar skuld eftersom risken att det bryts alltid lurar bakrunden.
Därför gillar jag inte tystnadsplikten heller (som jag håller benhårt. Ett av alla dessa löften…), men det är ett annat inlägg. 🙂
Har en tanke just nu som ni gärna får hjälpa mig i. Tillit och tvivel ser jag på något sätt som sina motsatser. Som jag ser det innebär det att tillit överbryggar tvivel och tvivel i sin tur dödar tillit. Så min fundering är vad överbryggar den inbyggda skulden i löftet? Vidare; kan vi tex avge löften utan skuld? Behöver vi omdefiniera ”löften” så att vi vet vad de innehåller? Eller i alla fall tydliggöra skuld-delen och medvetandegöra den. Kanske hade många löften inte behövts? Samtidigt är det kanske onödigt att helt avsäga sig möjligheten till löften, för de verkar/fungerar ju som en långtgående strategi – tex giftermål, partnerskap, samarbeten osv. Tänker att en strategi innebär att veta hur man ska gå när man inte vet hur man ska gå. Något vi tänker igenom när vi har alla hästar hemma och när resurserna för medvetna val är på topp. Kan vi använda löften på det viset och samtidigt välja bort skuld är de oerhört kraftfulla.
Jag tror inte på löften längre och det är därför jag inte ger dem. Istället skulle jag hänvisa till en serie beslut, ständigt återkommande val. Tycker alltså inte att de fungerar som en långtgående strategi. Tar min förra äktenskap som exempel.
Det är alltså väldigt många år sedan jag kom fram till det här, när jag var gift, och insåg att det var ett dagligt beslut att stanna där. Jag väljer att vara gift med dig idag också. För att jag vill det.
Och sedan en dag var det faktiskt tid att gå. Tid för oss båda. För om du vill gå är det ju dags för båda att gå. Varför vara med någon som inte vill vara med mig bara för att det finns ett löfte?
I det läget blir det ju skuld i att både stanna och på något sätt lura i den personen att jag vill vara där när det inte är sant och skuld i att gå eftersom jag lovat att stanna. Nä, det blev ohållbart. Jag gick från löften till val. Från färdigt manus till nu, nu, nu…
Känner igen mig! Jag avger dock löften dagligen i mitt arbete. Som jag håller. Som inte ger mig några samvetskval för sån är jag. Att jag håller vad jag lovar. Jag litar på mig själv och min förmåga att inte lova mer än vad jag kan hålla till mina kunder och samarbetspartners. Har 100% hållna deadlines och det är jag stolt över, är också en konkurrensfördel i min bransch (webbproduktion). Men i det privata och till mig själv blir det inte löften på samma sätt. Tänker mer i val, som du beskriver i kommentar. Egna aktiva val där man tar konsekvenserna och fortsätter göra aktiva val. Det är otroligt viktigt för mig!
Välkommen hit Anna! 🙂
Du har helt rätt i att det är en sorts löften som måste hållas. För ens egen skull, om inte annat.
Som terapeut har jag jobbat under tystnadsplikt. Det är ett tungt löfte och det är livslångt. Och som jag hållit/håller obrottsligt. Men det blir i längden tröttsamt med så många hemligheter att hålla tätt omkring. Dock, jag har en gång lovat, så det håller jag.
Jag gjorde ett test nyligen och det visade sig att jag i det testet är en sk ”upholder” , dvs att det jag lovar att jag ska genomföra, oavsett om det är till mig eller någon annan, det genomför jag.
Så för mig visade du på dubbelheten i att lova något, att avge ett löfte, att hålla sig själv ansvarig osv…Och jag känner att det för mig nu är så att jag endast lovar mig själv något, eller annan, om jag känner att det jag lovar verkligen kommer med min inre motivation. Finns det inget inuti att förankra sig vid så finns det inget att kunna lova. Eller att ge ett löfte kring.