Sörjer du dina förluster ordentligt?
Jag tycker att det är väldigt mycket prat om att våga misslyckas, men väldigt lite om vad det innebär. Känner du igen dessa?
- För att lyckas måste du misslyckas.
- Se dina misslyckanden som lärdomar.
- För varje nej kommer du närmare ett ja.
- Tiden läker alla sår.
Men alla de där så kallade misslyckandena står ju för någonting som vi aldrig pratar om. Där finns en känsla av förlust och otillräcklighet. Idén som aldrig kunde blomma ut. Pengarna som inte går att få tillbaka. Tiden som rann mellan fingrarna. Relationen som gick upp i rök. Förhoppningar och drömmar som grusats.
Mest ska du bita ihop, ta dig i kragen, borsta av dammet och gå vidare!
Jag finner det hurtbulligt. Uppriktigt sagt, jag börjar känna ett visst illamående inför allt denna präktiga optimism. Tiden läker inte såren, det gör du.
Sörjer du så läker du.
För det finns en viktig bit som du måste gå igenom först. Det handlar om att du behöver sörja dina förluster. Och att låta den processen får ta sin tid.
Att trycka tillbaka det är du faktiskt känner skapar stress i ditt system. Att inte tillåta känslan av besvikelse gör att den aldrig flyttar ut ur din kropp och då kan du inte gå vidare. Så när borstar av dammet efter din senaste kraschlandning, gå inte för fort fram. Känn efter. Har du blåmärken? Skrubbsår? Ömma punkter?
Eller för att ta det i mer känslomässiga termer.
- Är du ledsen?
- Är du arg?
- Är du sårad?
- Och kanske mest av allt: är du besviken? På dig själv? På andra? Kanske t.o.m på livet?
Och ibland är det för sent.
En del sorger tar några timmar. Andra tar några år. Och ytterligare andra varar livet ut. Som förlusten av en människa. Ett land som måste lämnas. Eller en väg som inte togs i unga år och nu är det, faktiskt, försent.
För det finns en myt här, eller kanske ett sätt att svälja tillbaka sin besvikelse. ”Det är aldrig för sent.”
Jo – Visst är det det.
Den som längtade efter biologiska barn men förlorat sin fertilitet kommer aldrig att föda fram egen avkomma. Resor som inte gjordes. Utbildningar som inte hoppades på. Saker som aldrig sades och nu är mottagaren försvunnen. Det är för sent och så är det bara. Det är inte roligt, men det är en del av livet. En del som vi alla upplever, förr eller senare.
De osörjda förlusterna ligger där. Gnager. Tär på dig. Äter i hemlighet upp dig och får dig att åldras i förtid. Får dig att hårdna.
Så sörj! Sörj ordentlig. För sörjer du, så läker du, i sinom tid. Läker och bevarar din mjuka följsamhet inför livets skiften.
Vill du dela med dig av dina tankar, de som väcktes här? Tack! 🙂
För mig handlar det också om att acceptera för att kunna gå vidare, kunna sörja, för att stanna upp. Med att acceptera menar jag inte att det är ok, utan att jag först måsta få en djup medvetenhet om känslan, acceptera att det just nu är så här. Efter det kan jag gå vidare, ta steget till en förändring om det är det bästa.
”Det är aldrig försent” – ja, du har helt rätt i att visst kan det vara för sent. Ett uttryck som jag nog lite ’slarvigt’ använder när jag tänker efter. Borde formulera om det….. se till att göra det Nu, innan det blir för sent.
Tack för att du väckt en ny insikt och tanke till reflektion.
Sorg är som en slags acceptans för mig. Såhär känns det. Såhär har jag det. Såhär ont gör det.
Att ”leva i nuet” är ju inte att vänta, det är att vara, att göra, att närvara! 🙂
Alltså. Jo. Det gör jag. Sörjer alltså. Senaste årets relations-förändringar har varit ett gott exempel.
Och samtidigt så har jag inte hållit mig fast vid sorgen mer än vad som behövs. För det tror jag också är ganska vanligt att vi gör, tror att vi ”måste sörja, måste vara ledsna, inte får skratta och vara glada fast x eller y-tragiken inträffat” liksom.
Så det är en balansgång tycker jag.
Det har hänt. Ja.
Sörj. Ja.
Men gör inte mer av det än det måste/behöver vara.
Och på sätt och vis kopplar det väldigt väl till gårdagens inlägg på min engelska blogg, även om det kanske är risk för att folk (med denna kopplingen) upplever mig som alltför kategorisk och hård: http://helenaroth.com/result-success-failure/
Medhåll på den. Stannar du för länge blir det lätt offerkofta och det är inte att sörja för mig. Att sörja är att gå till botten, så du kan simma upp igen.
Det ger också plats för det egentligen självklara, att många känslor kan och faktiskt existerar parallellt. Och att det går i vågor. Ska läsa ditt engelska inlägg. 🙂