Åldrandet med dess förluster och vinster
Vi pratar ofta om åldrandet som om det var något som kommer ”sen”. Så ser inte jag det, att bli gammal är en process och den pågår precis hela tiden från dagen vi föds.
Överallt i välden hyllas ungdomen. Sökandet efter odödlighet eller åtminstone ett Shangri La-liknande tillstånd verkar länka samman de flesta kulturer.
I min frågelåda från 30/10-17 tar jag upp detta fenomen som vi ser fram emot med sådan bävan. Men är det bara förluster?
Jag tycker att den känslomässiga resan i livet a,k.a åldrandet blir mer o mer ljuvlig för varje år. Mer trygghet, mer njutning mer reflektion o mindre oro och ängslan. Personlig utveckling kräver sin tid o därmed ålder. Däremot är det mindre kul att få fysiska krämpor som ju drabbar oss i högre utsträckning när vi blir medelålders o uppåt.
Just så! Det infinner sig ett lung, mitt i de rörigaste situationer. Vetskapen om att allting har en ände är skön.
När det gäller fysiska krämporna är det där som jag verkligen känner att jag cashar in eftersom jag tagit väl hand om mig sedan jag var barn. Men det är aldrig för sent att börja lägg omsorg kring förebyggande åtgärder, de har ju också en läkande och vitaliserande effekt. Jag föredrar det ordet, vitalisera, istället för föryngra. 🙂
Min mamma har alltid sagt att varje ålder har sin charm och så tycker jag i alla fall att det är hittills (33 år gammal). Jag känner mig inte orolig över att bli äldre, upplever att jag både blivit snyggare och mentalt starkare med åldern. Tycker att äldre kvinnor är snygga generellt, speciellt om de tagit hand om sig själva så klart. Det enda som skrämmer mig är att dö, men jag jobbar på att bli mer bekväm med det.